Just nu går det ofta en reklam på tv som gör så ont i mig! Det är den där hjärtforskningsreklamen. När flera personer säger: Jag skulle inte ha varit här. Och sist står en tjej i brudklänning och säger: Min pappa skulle ha varit här.

Det gör så ont. Varje gång den reklamen går på tv blir jag påmind om min pappa, varje gång den reklamen går på tv blir jag påmind om saknaden jag känner. Det är som om dom varit in i mitt huvud och tittat innan dom gjorde den reklamen.  Det jag brukar säga när folk frågar är att det är klart det är jobbigt och att man förmodligen aldrig kommer att sluta sörja men att det blir lite lättare för varje år. Men att jag ofta tänker på saker som han / jag missar. Jag minns att jag va jätteledsen dagen före min student för att han inte skulle vara där. Det är ett sånt tillfälle jag hade velat dela med honom. Jag va pappas flicka och jag hade lyckats ganska bra i skolan. Dagen innan studentan va jag så ledsen och arg på honom för att han missade den dagen i mitt liv.

När jag tänker på honom tänker jag att jag aldrig kommer få se lyckan i hans ögon den dag han hade kunnat få hålla sitt första barnbarn. Han kommer inte vara med den dag jag gifter mig. Nu då vi köpte vårt hus.. Han fick inte se det. Hon kunde varken vara glad eller bitter över att vi flyttat 35 mil till Karlstad. Ibland brukar jag tänka Vad skulle pappa säga / göra? Men jag va ändå bara 12 år när han dog och det är svårt att veta vad han haft för åsikter om mitt liv idag.

Ja, jag vet han finns där för mig, han är stolt, han ser mig... Bla bla bla vill jag bara säga. Min pappa är död, han finns inte! När vi flyttade hittade jag gamla brev som jag skrivit till pappa efter han dött. Jag brevväxlade min döda pappa när jag va 12 år. Jag fick inga svar. Jag skrev om allt mellan himel och jord, jag skrev om att jag skulle få glasögon. Men framför allt skrev jag om döden, om att han va död och jag ville till honom, om att det va orättvist att han hade fått gå före, att han tagit med sig en del av mig som jag aldrig skulle få tillbaka. Det är helt otroligt och skrämande hur jag kunde skriva sånna saker när jag va 12 år. Jag va bara barnet och så destruktiv och ledsen. Jag är fortfarande ledsen ibland. Men väldigt ofta väldigt glad.
Jag åt "lyckopiller" innan jag träffade Tony... Kanske har han gett mig dom delar som jag trodde min pappa tagit föralltid. Jag vet inte, jag vet inget... Men jag vet att varje gång jag ser reklamen gör det lite ont. Och jag vet också att när jag tittar på Tony när han ligger och sover och putar lite med läpparna, och morgon solen som lyser in i sovrummet från hans vårbruna hud att skina blir jag varm i hela kroppen och känner lugn.

Jag kommer nog aldrig riktigt komma ikapp mig själv och det här med pappa, jag har minnesluckor från dagen då han dog. Jag tror jag har stäng in för mycket av allt detta inom mig och tyvärr stängde jag nog in detta med andra saker som jag aldrig, aldrig, aldrig kommer vilja ta tag i.
Jag packar ryggsäcken full och hoppas på det bästa, det får bära eller brista.


//L